Häng med hit istället

http://lifeofpeaz.blogspot.se

Mumsfilibabba

Nu gick startskottet!!

Äntligen är allhelgona/halloween slut och julen kan börja. 

Här spelas det julmusik och saffransdoften har tagit över!!

Smaklökarna väntar bara på att lussebullarna och mandel-och saffranssnurrorna ska svalna

Så var det bestämt

Nu har det snart gått tre år sedan jag och barnen pappa flyttade ifrån varann.
Tre långa, långa år men på ett annat sätt tre år som rusat iväg.

Jag har hittat mig själv och kommit på vad JAG tycker är viktigt och vad JAG gillar och ogillar.
Det svåraste är att fylla den tid då barnen är hos sin pappa med meningsfulla saker. Jag tycker i och för sig att det gått ganska bra. Har många goa fina vänner och en härlig familj som gör att jag inte känner mig alls ensam :)
Nu, först nu, känner jag att jag kan ta tag i andra saker som tex min fysiska hälsa. Innan har allt fokus legat på mitt psykiska välbefinnande. Det kommer det väl egentligen alltid att göra, så är ju livet men det tar inte alla mina krafter längre.

Nu ska det ändras lite i mitt leverne när jag är själv.
Jag ska börja se till så att jag äter lagad mat varje dag.
Jag ska ha en vit månad nu och då. (Börjar en idag faktiskt)
Det ska vara slut på feströkandet som är så satans onödigt!!

Heja mej! Jag börjar med detta och sedan när jag är redo tar jag nya steg!

Stackars mig

Usch fy bubblan för att vara sjuk!

Det var år och dar sedan jag åkte på en alldeles vanlig influensa. Men inte ens jag klarade mig undan i år. Kämpade mig igenom dagen igår med Ipren och alvedon ( Tack Camilla). Trodde att jag skulle kunna klara en dag till innan helg, men ack nej. Nu är jag däckad. "Trevlig helg" 

Nu kryper jag in under täcket och tycker synd om mig

Trevlig träff med goda vänner. 

Julen är här!!!

Nu är Halloween över och det betyder att julen är igångkickad!!!! 

Wiiiiieeee äntligen!! Två månader av julmys börjar NU

Vårt lov i bilder :)

Vi har inte glömt bort att vila och slappa i massor också :)

Bond, muffins och toaletter

Har nyss kommit hem från en härlig biokväll med grabbarna. Vi har sett den nya Bond-filmen som faktiskt var riktigt bra!

Det var en proppfull salong med en härligt blandad publik. Det var alla åldrar, kön och etniciteter. Riktigt gott att se ett naturligt blandat Malmö!

Men det gulligaste av allt var ändå de söta damerna på raden bakom oss. 

När salongen fyllts och alla började glufsa i sig sin popcorn och sitt godis så kommer det en härlig kaffedoft bakom oss. Nyfiken som jag är så vänder jag mig om och där sitter dessa två uppklädda damer i 75-årsåldern med nylagt hår kvällen till ära. Dom har minsann inga popcorn. Dom har kaffetermos och kakburk med nybakade muffins.
Så himla mysigt. Kvällsfika till kvällfilmen såklart!! 

Det skandal också ha nästa gång :) 

Nästa roliga sak händer efter bion när grabbarna skulle gå på toa.

Ni som varit på SF på entré vet ju att toaletterna är utanför biografen. Dom, liksom resten av entré har blivit renoverade. Nu är det glasdörrar in till de två toalettrummen. Alla skyltar är borta. Alltså är det upp till var och en att gå in vart man vill. 

Ändå är det endast kvinnor på den högra toaletten och endast män på den vänstra. Precis så som det var när det var skyltat! Snacka om att vi är vanemänniskor ända in i märgen.....

Det blir trist för en nykomling som hamnar fel :) 

Malldesigndjungel

Ja ni får helt enkelt stå ut med hur bloggen ser ut!
När jag var som mest aktiv för några år sedan så var jag haj på designtjofräset men nu har jag lyckats glömma allt!
Jag har anpassat med det lilla jag kunde. Om någon av er vet hur man får bort en bakgrund ( min lilla rosa rosendröm) som man själv lagt till via html-kod så får ni hemskt gärna berätta det för mig innan jag blir tokig.

Pumpa inspirerad av Mangle i FNAF.

Fixelitrixdag

Sovit länge och njutit av långkaffe. Nu är vi på BC och käkar lunch innan vi ska småshoppa och fixa lite inför kvällens besök! 

Mer grönt mindre kött

Ja nu är och förblir jag säkert köttälskare men tänker ändå att jag borde dra ner lite pä köttet och testa lite vegetariska rätter. 

Så nu ber jag er alla om era favoritrecept på vegetarisk mat. Så blir första målet en dag per vecka. 

Det var länge sedan......

Men bättre sent än aldrig..... Eller? 

När jag för väldans länge sedan var väldans aktiv som bloggare så lärde jag känna en massa människor runt om i Sverige. Vansinnigt kul! 

Vi har höstlov, jag och grabbarna! Alldeles ljuvligt att vara ledig. 

Just nu sitter jag härligt trött i kroppen efter en lång fackelvandring i bokskogen! Det var supermysigt!!

KATTastrof

I tisdags kom en liten kise hit till vår familj. En söt och rädd liten underbaring som vi ska passa nu i första hand under två veckor medan husse hennes är på semester. Om det faller väl ut så ska vi ha henne några veckor i månaden när husse jobbar i Norge. 

Vi känner inte husse så väl men hans moster är en av mina bästa vänner så det var självklart att vi skulle hjälpa till. 

Lilla loppan, som heter Görfil, låg gömd bakom sin katt-toalett hela tisdagskvällen. På natten tassade hon dock fram och ville bli kelad. Hon kröp upp i sängen och fick en massa kel och gos. 

När vi vaknade på morgonen sprang hon in i vardagsrummet och gömde sig bakom soffan. Där låg hon någon timme innan jag tänkte titta till henne och se om hon ville äta och dricka lite. 

Då var hon inte där! 

Jag började och leta lite smått under soffor och hyllor och kallade och kallade. Ingen Görfil. Kände en liten panik komma krypande eftersom fönstret på balkongen var lite, lite öppet. Husse hade visserligen bedyrat att jag kunde ha fönstren öppna som vanligt eftersom hon är rädd för att vara ute och inte alls gillar när det blåser. Det vågade jag dock inte i alla fall utan lät det bara vara pyttelite öppet eftersom det är sanslöst varmt i vår lägenhet. 

Paniken steg allteftersom jag letade. Jag lyste med ficklampa i alla skåp och garderober. Jag bad barnen hjälpa till. 

Ingen katt NÅGONSTANS!! 

Okej, nästa drag. Vi sätter fram maten och kör i väg ett tag så ser vi om hon ätit när vi varit borta. Hon behöver kanske få vara ensam lite. I så fall vet vi i alla fall att hon är i lägenheten. 

Sagt och gjort. Jag räknade torrfoderbitarna och vi gav oss i väg. 

Vi gick på gården och kallade och letade. 

Vi körde till Burlöv center och handlade lite kattgott. 

Vi var väl borta i en timme tror jag. 

Jag försökte lugna ner grabbarna samtidigt som jag själv var jätteorolig. 

Väl hemma så går jag raka vägen in och räknar torrfoder. 

Ingen har ätit av det!!! 

Okej, paniken stiger ytterligare. 

Jag börjar systematiskt att leta i lägenheten. Rum efter rum. Skåp efter skåp. Drar ut allt ur garderober. 

INGEN KATT NÅGONSTANS! 

Nu ringer jag till min mamma och pappa. Dom erbjuder sig att komma och leta. Min pappa är fenomenal djurmänniska. Jag har ännu inte träffat det djur som inte älskar honom. Så jag tänkte att hittar inte han henne så är hon borta. 

Vi ses ute på gården och där letar vi igenom alla buskar och träd ( och det är inte få). Vi pratar med grannar och jag går in på förskolan som ligger på gården och ber dom hålla ögonen öppna. 

INGEN KATT!! 

I huvudet ser jag bara bilden av den 1,90 långa killen som ligger raklång på mitt golv och pussar sin lilla älskade katt hejdå.

Samtalet till honom börjar bli oundvikligt! 

Vad ska jag säga? 

Vad kommer han att säga?

Hur mår lilla loppan utan i vida världen?

Nu börjar jag må riktigt, riktigt illa.

Jag bestämmer mig för att ringa husses moster och berätta vad som hänt och fråga om råd om hur jag ska lägga fram det för husse.

Jag berättar för henne och hon bara lugnar mig och säger att hon är där Petra, hon går inte ut!! 

Ta det lugnt Petra du hittar henne. Jag berättar om dagen och bedyrar att hon inte är här. 

Marianne börjar förstå att det ser illa ut! 

Jag har inte haft henne ett dygn ens och jag har tappat bort henne!!!

Marianne säger att jag ska avvakta till kvällen i alla fall innan jag ringer husse.

Precis när hon säger det så hör jag min pappa säga : - Är det den här lilla vi letar efter? 

I famnen har han lilla Görfil!!!!!

Jag faller ihop som en säck på golvet och börjar lipa!

Vi hittade henne!!!

Hon låg på en stol under matbordet!!!!!

Jag som letat överallt har inte tittat på stolarna!!!!

Jag vrålar till Marianne att vi har henne. Hon skrattar och bara säger, gråt du på Petra. Vi hörs senare. Kram.

Jag kan säga att det krävdes en STOR kopp kaffe för att mina nerver skulle stillas. 

Fruktansvärd dag blev till fantastisk dag och vi kunde koncentrera oss på att fira grabbarnas namnsdag igen .

Jag sörjer!

Fy fasen vad humöret dalar och jag blir ostabil nu när jag vet att barnen ska åka till sin pappa i morgon.

Ledsen för allt som hänt och för att min framtid inte blev den som jag tänkt. 

Det är inte deras pappa som person som jag saknar. 

Det är tanken om framtiden. Det blev inte så att vi med våra skrynkliga händer skulle sitta hand i hand när vi blev 85 år gamla och titta på våra barnbarnsbarn och minnas hur våra barn var.  

Det är KÄNSLAN av det som aldrig blev. 

Våra barn ska aldrig komma hem till mamma och pappa och veta att huset är som det var när dom var små. Dom ska hem till mamma eller pappa. Våra barnbarn ska inte komma hem till farmor och farfar och leka i sina föräldrars gamla rum. Dom ska till farmor eller farfar. 

Känslan av det som inte blev. Sorgen över att inget blir som man tänkt sig. Att det inte gick. Att vi inte kunde. 

Men vi kunde inte. Vi kommer inte heller att kunna längre fram. För mycket vatten har runnit under broarna. För mycket har hänt. Det kan inte bli vi. Ingen av oss vill det. Så det är inte honom  jag saknar. Jag sörjer något som dog med skilsmässan. 

Ja så är det nog. Jag sörjer.

Men det blir bättre. Det är längre mellan dipparna. Jag är mer glad än ledsen nu. Så det ska nog bli bra till slut.

Det är jobbigt att åka till huset. Att se "mitt" hus med "mina" saker och en annan person lever i det. Jag sörjer mitt hus.

I morgon ska jag lämna pojkarna hos deras pappa. I huset. Det blir tufft men det ska gå. 

Heja mig!!

Kontrollfreak med noll koll

Lev er in den här känslan! Blir så trött på mig.

Efter en lång dag på Legoland med barnen och mina föräldrar så är vi hemma i vårt lilla hem vid ca tio tiden på kvällen. Ordentligt trötta. Jag har kämpat som en tok för att hålla barnen vakna så vi kunde somna riktigt gott när vi kom hem. Vi somnade som stockar alla tre. Fast innan det fick jag tyvärr ställa klockan på 06.00 eftersom jag skulle upp och vara på handkirurgen klockan 8.00 .

Flera gånger under dagen säger jag - Å vad jag önskar att jag kunde sova ut i morgon och att jag sedan kunde gå omkring och bara mysa och fisa sedan resten av dagen. (Det har varit väldans ont om sömn i veckan) Nåja, jag får sova på fredag istället. 

Idag på morgonen ringer då klockan och jag är milt sagt medvetslös. Somnar om lite och far sedan upp som skjuten ur en kanon för nu börjar det bli bråttom. Sätter på kaffe och börjar klä på mig. Kommer på någonstans mellan shorts och tröja att jag inte får glömma lappen som ska med dit. 

Drar ner den från kylen och skummar snabbt igenom den. Var det något som skulle fyllas i? 

Men vad tusan står det?????? Du är välkommen FREDAGEN DEN 26/7!!!!!!!

Fredag?? Men det är väl torsdag idag?? Kollar min kalender i iphonen. Jo det är torsdag. Varför har jag skrivit in besöket på torsdagen i kalendern??? Kollar igen. Det har jag inte. Det står precis som det ska på fredagen.

Grrrrrrr, jag har tagit fel på dag. Samtidigt som jag känner mig tacksam att jag skummade igenom lappen innan jag körde så blir jag så irriterad för att jag kunde ju ha fått sova ut som jag så väl behöver. 

Nej, nu blir det istället till att ställa klockan igen i morgon. SUCK. 

gå och lägga mig igen? Nej, tyvärr så funkar jag inte. Har jag väl vaknat så kan jag inte somna igen. 

Det positiva? Ja jag kan ju gå omkring och mysa och fisa hela dagen innan kvällens Robert Wells spelning på Granebacken. Och det väl bra ........antar jag :)

Ett handskrivet brev!

Idag när jag varit och tränat och barnen sovit så länge som dom bara kan så åt vi en sen frukost. När vi sitter där och myser så hör ju posten dimper ner i brevlådan. 

Reklam, räkningar och ett brev adresserat till mig. Handskrivet. Alltid spännande. 

Det var ett brev som rörde mig till tårar. Det var ett brev från Matilda, Joakims 18 åriga dotter. 

Hon och jag har varit i varandras liv i femton år. Hon skulle just fylla tre år när jag och Joakim träffades. 

Hon har naturligtvis betytt mycket för mig och är den stor del av det som känns så jobbigt med skilsmässan. Vart står hon och jag?

Förra veckan skickade jag ett vykort till henne (hon bor hos sin mamma) bara för att låta henne veta att hon alltid har en plats i mitt hjärta och att jag hoppas att vi kommer att kunna ses när hon är här nere hos sin pappa. 

Så i dag dimper då brevet från Matilda ner. I brevet, som var ganska kort, berättar hon att jag alltid kommer att vara en del av hennes familj och att jag alltid kommer att vara hennes extra-mamma. Hon berättade om saker som betytt mycket för henne när hon var liten . Saker som hon och jag gjort. Hon avslutade brevet med att uttrycka sin förhoppning om att vi alltid ska hålla kontakten. 

Där var så mycket värme i brevet. Jag blev så rörd, varm och glad. 

Jag har fått för mig att hon var arg på mig. Att detta var mitt fel. Visst vi mådde dåligt under det året hon bodde hos oss, jag och hennes pappa. Och naturligtvis står hon på sin pappas sida. Det är naturligt. Men detta brevet visar ändå att vi har varann kvar och att vi båda önskar att det ska fortsätta så. Det tog mig ett stort kliv framåt i mitt känslokaos. 

Stolt och glad extramamma❤

Förlåt mina pojkar!

Höga berg och djupa dalar. 

Innan var jag så glad att barnen kom och för att jag fått så fint på balkongen och för att jag haft en bra vecka även utan barnen med underbara vänner.

Nu ledsen för att jag inte får vara tillsammans med barnen alltid och för att allt blev så fel. 

Hur blev det såhär? Vi som var "så bra"? SUCK! 

Tittar på mina grabbs och är så ledsen för att vi gjort detta mot dom. Men nu är där inte längre någon återvändo. Det blir säkert bra så småningom men det är tungt. Som tur är går det lite längre mellan de tunga omgångarna. Det är väl ett gott tecken? Eller? 

Nu ska jag sova mellan grabbsen och i morgon känns säkert allt bättre.

Måste visst fixa

Sitter och tittar igenom min blogg. Ska jag ta tag i detta så får jag ju fixa till den lite. Kan ju inte ha min 40-årstårta på bilden. Det är ju två år gammal den tårtan!! Det värsta är att det var så länge sedan som jag gjorde om min blogg senast så jag minns knappt hur man gör! Om det nu är någon som tittar in så får ni ha överseende med mina försök till förändring. Sidan kanske inte kommer att se riktigt klok ut under ett tag.....Eller så fixar jag det galant! Ni som tittar får se!

Över ytan med dig genast!!

Skilsmässa. Puh! 

Jag är så trött. Jag är så urlakad. Jag känner mig avvisad. Jag känner mig misslyckad. 

Jobbiga saker att bearbeta samtidigt som jag vill att barnen ska ha de bästa av två världar.

Fas 1 acceptera skilsmässan gick bra

Fas 2 leva ihop ett år efter beslutet (inget boende)  gick förhållandevis bra

Fas 3 berätta för barnen gick över all förväntan

Fas 4 flytten, där började det. Barnen fixade det bra. Skolan förundrades över deras nya gnista. Storgrabbens sociala färdigheter stack i väg och han trivs i skolan, jobbar på och umgås (!) Joakims och min relation är bättre än någonsin vid det här laget. 

Så bra att jag börjar sakna honom när vi inte ses. Förvirrad av alla nertryckta känslor som blommade upp när jag under en vecka bodde i "vårt" hus, för att ta hand djuren när han var i Bulgarien, tror jag mig vilja försöka igen.

PANG! Där kom......

Fas 5 Han har börjat dejta!!! 

Vi pratar, vi diskuterar, resonerar, vi skriker, jag gråter, jag mår kass. Han också. Han har inte hängt med i mina känslorsvängar. Det har nog inte jag heller. Han trodde jag var helt över vårt äktenskap. Det trodde jag med. Han gick vidare. Han är över det. Är jag det ?

Han är allvarlig med en tjej. Andra tankar tar form hos mig. Barnen? Huset? Vår vänskap? Mina känslor?

Det snurrar på fort som tusan i knoppen. 

Jag vet inte vad mina känslor är för något! Är det saknad? Och av vad i så fall? Av honom? Av familjelivet? Av tryggheten? Av förlusten av en god vän? Av huset? Av trädgården.

Är det svartsjuka? Är det att jag känner mig ersatt? Är det " bara" en törn för självkänslan? 

JAG BLIR TOKIG!! 

Allt detta hände på en vecka. Veckan innan var jag säker på att jag trivdes med mitt nya liv och att jag inte alls trodde att vi skulle hitta tillbaka. Någonsin. Men det var medan jag fortfarande hade honom inom räckhåll. 

Nu är han utom räckhåll och jag är på väg ner under ytan. Och jag vet inte säkert varför. Kan tänkas att allt gick så bra och flöt på så fint så jag aldrig egentligen bearbetade varsomhelst hände så nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

MEN, så här kan jag inte hålla på. Det blir inte vi igen. Det vet jag nu. Så oavsett vad jag känner så måste jag vidare. Uppåt. Ingen annan väg är tillåten. Jag har två ljuvligt underbara grabbar som är värda en lycklig mamma. 

Hur kommer jag uppåt? Vet inte. Men jag ska testa allt. 

Jag ska dra mig undan honom så mycket som möjligt. Avsluta kompiskänslan för ett tag och bara kontakta honom angående barnen. Vi är inte ovänner så det är inte för det. Det är för att jag ska få distans och få klart för mig hur jag känner. Jag ska varje dag se till att göra något som gör mig glad. Om det så bara är ett glas vin på balkongen eller en extra kram av barnen. Sedan ska det vara den dagens målbild. Uppåt! Jag har massor av underbara vänner och familj som stöttar. Men jag är just nu viktigast för mig. Jag orkar inte fokusera mer på deras relation och bristerna i vår relation. Jag ska fokusera på hur jag vill att det ska vara i framtiden med de redskap och förutsättningar som nu är satta. Fånga dagen. Njut av det lilla. Så kanske jag snart kan njuta av det stora.