Detta kunde minsann ha blivit ett superduper långt inlägg. Men jag ska försöka att fatta mig kort.
Min absolut nyttigaste och i särklass jobbigaste inre resa gick jag igenom då jag brakade in i den berömda väggen med en rejäl duns! Bokstavligt talat med en duns! Då kände jag inte till alla tecken på en utmattad och slutkörd kropp. Därför såg jag heller inga varningssignaler utan blev faktiskt själv ganska förvånad över att få ett sånt sanslöst bryt över att någon hade ställt en vattenbana på en hylla på ett sådant sätt att jag fick den i huvudet.
Den ramlade ner och jag VRÅLADE till min kollega ett par dåligt valda ord med ett avslut i stil med att nu går jag hem och vilar upp mig. Vi ses imorgon!
Det skulle ta 7 månader innan jag var tillbaka för fullt igen!!!!!Det var en otroligt jobbig tid. Gråt, skrik, trötthet, ångest, dåligt samvete, och små,små skutt uppåt ibland. Men samtidigt var det oerhört lärorikt.
Jag lärde mig mycket om mig själv. Insåg att världen inte stannar även om jag stannar upp. Jag lärde mig att värdera saker, se det goda i det lilla och det viktigaste av allt (för mig) att välja mina strider.
Jag fick lära mig att gå sakta, det är jättesvårt!! Man tjänar oftast ingen tid på att gå snabbt i en korridor men man får upp en otroligt stressande puls. Testa det! Att gå sakta när du ska gå ett ärende . Tvinga dig att dra ner tempot. Det är riktigt svårt om man inte är van.
För kunde jag vara riktigt stolt över att ha många järn i elden......Nu är jag stolt över att INTE ha många järn i elden.
Jag har lärt mig SÅ otroligt mycket om mig själv. Inte på egen hand givetvis utan med hjälp av min älskade man, min familj i övrigt, en otroligt bra psykolog, min före detta chef, mina otroliga kolleger och sist och minst en liten pilla vid namn Anafranil. De enda av dessa som jag inte längre har kvar som stöd är min förra chef och min psykolog! Psykologen behöver jag inte mer, tror jag. Jag kan mig själv bra nu. Jag vet vad jag ska göra när jag spinner igång. Inte för att jag alltid märker när jag börjar jobba mig uppi varv. Men det gör min man och mina kollger. OCH dom talar om det. Det kan jag inte nog tacka dom för! Det var en sak som min fd chef också gjorde. Hon "tvingade" mig till möte en gång per månad i ett år efter att jag börjat jobba igen. Hon stoppade mig i korridoren med orden: då var det dags att ta det lugnt Petra, nu har du gått i uppåtspiral i flera dagar. Det ska hon ha tack för. Jag kan höra hennes röst ibland när jag trummar på i korridorerna.
Nu har jag däremot fått en ny och helt fantastisk chef som jag är så glad för att ha som pedagogisk ledare. men hon känner inte till min bakgrund på samma sätt. Men det är också en bra sak, hon känner mig som jag är nu. Engagerad men behärskad fast ändå ett stort känsloregister (gråter för allt vackert, sorgligt. rörande, givande m.m )
Jag har ju fortfarande Jocke, Anneli och Petra som kan stoppa mig.
Det var en tuff men oerhört lärorik inre resa! ¨
Inget ont som inte har något gott med sig (om man själv vill)
Kram och stressa lagom till jul
6 kommentarer:
Tack Petra för dessa ord! Detta inlägg hade verkligen passa bra på min hälsoblogg. Det handlar verkligen om att vi ska våga stanna upp och inse vad som är viktigt här i livet! Vårt liv och vår familj,vänner och de som får oss att må bra. Och att vi ska våga be om hjälp om vi behöver det. Det är en styrka att visa sin svaghet!Eller enligt mig, är det ingen svaghet utan mer att visa att man inte är en supermänniska som klarar allt.Ibland behöver man hjälp,så är det bara. Det sorgliga är att så många är rädda för att blotta sitt inre. Jag med!
Varm kram till dig!
Oj vad fint du skriver om detta, ärligt och uppriktigt. Verkligen modigt av dig...
Det var en fin lucka...själv har jag inte kommit lika långt som du, men jag är på väg...
En ödmjuk kram till en stor människa//Lena
Jag kan inte sluta skratta.... AHAHHAHAHHAHAHA du är inte klok!!!!!!
Klart vi är snyggast! Å vaddå Bonus barn, då är du ju BONUSSNYGG!!!
Jag kommer ihåg den där dagen, och inte trodde jag då att du skulle vara borta så länge!! Men inget ont som inte har något gott med sig, du fick lärt dig massor om kroppens signaler, och har sedan lärt mig att tolka min kropp och säger till mig att ta det lite lugnt! Härligt med kollegor/vänner som är rädda om varandra tycker jag!!Fast sen är vi ju också bäst!!
Jag kan bara instämma. Jenny läste från din blogg igår och gissa om jag kände igen mig i mycket av det du skrivit. Man har stora krav på sig själv, jag har bl a kontrollbehov i hemmet hur det ska se ut osv, städnoja gud vet allt. Hur skuile det vara om man bara gick ut och promenerade och sket på allt? Jag har ett stressigt arbete och är sjukskriven själv, träffade också den berömda väggen. Skriver mer en annan dag, nu måste jag diska ; ) PS har ingen blogg eller Googlekonto så jag får bli "anonym" på sidan / Patrik
SV: Tack för allt fint ni skrivit till mig.
Patrik, det är en tuff period du går igenom. Du fixar det om du låter det ta den tid det tar. Skynda inte och ta emot ALL hjälp som ges. Gissar att du fått en massa bra lästips. Men om inte så har jag lite KBT- böcker om du vill låna. Dom hjälpte mig. Men inte förrän jag klarade av att läsa och det tog sin lilla tid det med.
Ha en skön lugn helg
Skicka en kommentar