torsdag 24 november 2011

Det KRÄVS stora förändringar i mitt liv

Nu har det hänt igen! Min kropp protesterar kraftigt! Denna gången mer fysiskt än psykiskt!
Jag måste lära mig att leva på ett annat sätt . Jag måste skapa förändringar i hur jag är. Problemet är att jag inte är helt säker på att jag vill. Jag vet däremot att jag MÅSTE. 
Förra gången la psyket ner. Jag gick in i väggen med buller och bång. Jag var sjukskriven i massor av månade och gick till psykolog och tyckte att jag lärde att hålla mitt kontrollbehov i schack. Jag lärde mig att prioritera. Jag lärde mig vad som var viktigt i livet. Vem som sög min energi och vem som gav mig glädje och vänskap. Jag har efter den perioden inte så många vänner kvar. Men de jag har är de enda jag behöver. Det är dom som betyder något. 

Men vad hände nu då?
Jo denna gången var det fysiskt. Eller ja i alla fall till slut. Det har funnits tecken länge. Det har jag märkt men tryckt bort. Ska bara först....... sen ska jag varva ner. 
Min man har sagt till mig länge att jag är på väg in i spiralen. En vän har sagt till mig att jag nog ska vila lite, att det märks att jag är på väg att tömma mig själv igen. 
Så lång tid att rehabilitera och så fort att rasa. 
Vis av erfarenheten?
Tja, jag vet inte vad jag ska säga. 
Nu i backspegeln ser jag exakt vad kroppen har talat om. Men väl uppe i spinnet så tar jag visst inte det på allvar. 
Måste hitta tidigare tecken.
Måste varva ner.
Måste inte ta allt på blodigt allvar.
Måste inte få allt perfekt.
Måste inte ha kontrollen över allt.
Måste tro att andra kan.
Måste fatta att andra vägar än min väg kan fungera.
Problemet är att jag älskar att hålla i trådarna, jag älskar att styra upp, jag älskar att hitta lösningar. Jag är bra på att hitta tydliga lösningar.
Men det kan andra också. Dom blir bra dom också.
Problemet är att jag nu måste sluta att göra det jag gillar för att i stället kunna vara med dom jag gillar. Det känns inte som en svår prioritering.
Jag vet vad som har fått mig att tippa över.
En del av det är kvar. En del av det är avklarat men ger eftersvallningar. Men nu handlar det om min syn på saker. Min oförmåga att hålla distansen. För mig är det allt eller inget. Men det får jag ta tag i. Jag får ge vad jag kan och det får räcka.
Efter en natt och en förmiddag på lasarettet med fruktansvärda smärtor i magen ( Jag hade hellre haft förlossningsvärkar, så vet ni nivån) så sitter jag nu här med mediciner och vila på ordination. 
Igen!
Förhoppningsvis ingen lång sjukskrivning. Bara en förlängd helg. Men ett långt arbete i knoppen påbörjas NU!
Kanske är det ni som får läsa om vägen.
Kanske är det en psykolog som hjälper mig
Kanske är det familj och vänner.
Kanske en kombination av allt.
Jag vet inte hur det ska ta form än.
Det ger sig väl.....
Nu är det vila som är prioriterat. Ska bara göra saker jag mår bra av.
Som att baka pepparkakor med mina barn när dom kommer hem från skolan.
FÅNGA DAGEN