KATTastrof

I tisdags kom en liten kise hit till vår familj. En söt och rädd liten underbaring som vi ska passa nu i första hand under två veckor medan husse hennes är på semester. Om det faller väl ut så ska vi ha henne några veckor i månaden när husse jobbar i Norge. 

Vi känner inte husse så väl men hans moster är en av mina bästa vänner så det var självklart att vi skulle hjälpa till. 

Lilla loppan, som heter Görfil, låg gömd bakom sin katt-toalett hela tisdagskvällen. På natten tassade hon dock fram och ville bli kelad. Hon kröp upp i sängen och fick en massa kel och gos. 

När vi vaknade på morgonen sprang hon in i vardagsrummet och gömde sig bakom soffan. Där låg hon någon timme innan jag tänkte titta till henne och se om hon ville äta och dricka lite. 

Då var hon inte där! 

Jag började och leta lite smått under soffor och hyllor och kallade och kallade. Ingen Görfil. Kände en liten panik komma krypande eftersom fönstret på balkongen var lite, lite öppet. Husse hade visserligen bedyrat att jag kunde ha fönstren öppna som vanligt eftersom hon är rädd för att vara ute och inte alls gillar när det blåser. Det vågade jag dock inte i alla fall utan lät det bara vara pyttelite öppet eftersom det är sanslöst varmt i vår lägenhet. 

Paniken steg allteftersom jag letade. Jag lyste med ficklampa i alla skåp och garderober. Jag bad barnen hjälpa till. 

Ingen katt NÅGONSTANS!! 

Okej, nästa drag. Vi sätter fram maten och kör i väg ett tag så ser vi om hon ätit när vi varit borta. Hon behöver kanske få vara ensam lite. I så fall vet vi i alla fall att hon är i lägenheten. 

Sagt och gjort. Jag räknade torrfoderbitarna och vi gav oss i väg. 

Vi gick på gården och kallade och letade. 

Vi körde till Burlöv center och handlade lite kattgott. 

Vi var väl borta i en timme tror jag. 

Jag försökte lugna ner grabbarna samtidigt som jag själv var jätteorolig. 

Väl hemma så går jag raka vägen in och räknar torrfoder. 

Ingen har ätit av det!!! 

Okej, paniken stiger ytterligare. 

Jag börjar systematiskt att leta i lägenheten. Rum efter rum. Skåp efter skåp. Drar ut allt ur garderober. 

INGEN KATT NÅGONSTANS! 

Nu ringer jag till min mamma och pappa. Dom erbjuder sig att komma och leta. Min pappa är fenomenal djurmänniska. Jag har ännu inte träffat det djur som inte älskar honom. Så jag tänkte att hittar inte han henne så är hon borta. 

Vi ses ute på gården och där letar vi igenom alla buskar och träd ( och det är inte få). Vi pratar med grannar och jag går in på förskolan som ligger på gården och ber dom hålla ögonen öppna. 

INGEN KATT!! 

I huvudet ser jag bara bilden av den 1,90 långa killen som ligger raklång på mitt golv och pussar sin lilla älskade katt hejdå.

Samtalet till honom börjar bli oundvikligt! 

Vad ska jag säga? 

Vad kommer han att säga?

Hur mår lilla loppan utan i vida världen?

Nu börjar jag må riktigt, riktigt illa.

Jag bestämmer mig för att ringa husses moster och berätta vad som hänt och fråga om råd om hur jag ska lägga fram det för husse.

Jag berättar för henne och hon bara lugnar mig och säger att hon är där Petra, hon går inte ut!! 

Ta det lugnt Petra du hittar henne. Jag berättar om dagen och bedyrar att hon inte är här. 

Marianne börjar förstå att det ser illa ut! 

Jag har inte haft henne ett dygn ens och jag har tappat bort henne!!!

Marianne säger att jag ska avvakta till kvällen i alla fall innan jag ringer husse.

Precis när hon säger det så hör jag min pappa säga : - Är det den här lilla vi letar efter? 

I famnen har han lilla Görfil!!!!!

Jag faller ihop som en säck på golvet och börjar lipa!

Vi hittade henne!!!

Hon låg på en stol under matbordet!!!!!

Jag som letat överallt har inte tittat på stolarna!!!!

Jag vrålar till Marianne att vi har henne. Hon skrattar och bara säger, gråt du på Petra. Vi hörs senare. Kram.

Jag kan säga att det krävdes en STOR kopp kaffe för att mina nerver skulle stillas. 

Fruktansvärd dag blev till fantastisk dag och vi kunde koncentrera oss på att fira grabbarnas namnsdag igen .

Jag sörjer!

Fy fasen vad humöret dalar och jag blir ostabil nu när jag vet att barnen ska åka till sin pappa i morgon.

Ledsen för allt som hänt och för att min framtid inte blev den som jag tänkt. 

Det är inte deras pappa som person som jag saknar. 

Det är tanken om framtiden. Det blev inte så att vi med våra skrynkliga händer skulle sitta hand i hand när vi blev 85 år gamla och titta på våra barnbarnsbarn och minnas hur våra barn var.  

Det är KÄNSLAN av det som aldrig blev. 

Våra barn ska aldrig komma hem till mamma och pappa och veta att huset är som det var när dom var små. Dom ska hem till mamma eller pappa. Våra barnbarn ska inte komma hem till farmor och farfar och leka i sina föräldrars gamla rum. Dom ska till farmor eller farfar. 

Känslan av det som inte blev. Sorgen över att inget blir som man tänkt sig. Att det inte gick. Att vi inte kunde. 

Men vi kunde inte. Vi kommer inte heller att kunna längre fram. För mycket vatten har runnit under broarna. För mycket har hänt. Det kan inte bli vi. Ingen av oss vill det. Så det är inte honom  jag saknar. Jag sörjer något som dog med skilsmässan. 

Ja så är det nog. Jag sörjer.

Men det blir bättre. Det är längre mellan dipparna. Jag är mer glad än ledsen nu. Så det ska nog bli bra till slut.

Det är jobbigt att åka till huset. Att se "mitt" hus med "mina" saker och en annan person lever i det. Jag sörjer mitt hus.

I morgon ska jag lämna pojkarna hos deras pappa. I huset. Det blir tufft men det ska gå. 

Heja mig!!

Kontrollfreak med noll koll

Lev er in den här känslan! Blir så trött på mig.

Efter en lång dag på Legoland med barnen och mina föräldrar så är vi hemma i vårt lilla hem vid ca tio tiden på kvällen. Ordentligt trötta. Jag har kämpat som en tok för att hålla barnen vakna så vi kunde somna riktigt gott när vi kom hem. Vi somnade som stockar alla tre. Fast innan det fick jag tyvärr ställa klockan på 06.00 eftersom jag skulle upp och vara på handkirurgen klockan 8.00 .

Flera gånger under dagen säger jag - Å vad jag önskar att jag kunde sova ut i morgon och att jag sedan kunde gå omkring och bara mysa och fisa sedan resten av dagen. (Det har varit väldans ont om sömn i veckan) Nåja, jag får sova på fredag istället. 

Idag på morgonen ringer då klockan och jag är milt sagt medvetslös. Somnar om lite och far sedan upp som skjuten ur en kanon för nu börjar det bli bråttom. Sätter på kaffe och börjar klä på mig. Kommer på någonstans mellan shorts och tröja att jag inte får glömma lappen som ska med dit. 

Drar ner den från kylen och skummar snabbt igenom den. Var det något som skulle fyllas i? 

Men vad tusan står det?????? Du är välkommen FREDAGEN DEN 26/7!!!!!!!

Fredag?? Men det är väl torsdag idag?? Kollar min kalender i iphonen. Jo det är torsdag. Varför har jag skrivit in besöket på torsdagen i kalendern??? Kollar igen. Det har jag inte. Det står precis som det ska på fredagen.

Grrrrrrr, jag har tagit fel på dag. Samtidigt som jag känner mig tacksam att jag skummade igenom lappen innan jag körde så blir jag så irriterad för att jag kunde ju ha fått sova ut som jag så väl behöver. 

Nej, nu blir det istället till att ställa klockan igen i morgon. SUCK. 

gå och lägga mig igen? Nej, tyvärr så funkar jag inte. Har jag väl vaknat så kan jag inte somna igen. 

Det positiva? Ja jag kan ju gå omkring och mysa och fisa hela dagen innan kvällens Robert Wells spelning på Granebacken. Och det väl bra ........antar jag :)

Ett handskrivet brev!

Idag när jag varit och tränat och barnen sovit så länge som dom bara kan så åt vi en sen frukost. När vi sitter där och myser så hör ju posten dimper ner i brevlådan. 

Reklam, räkningar och ett brev adresserat till mig. Handskrivet. Alltid spännande. 

Det var ett brev som rörde mig till tårar. Det var ett brev från Matilda, Joakims 18 åriga dotter. 

Hon och jag har varit i varandras liv i femton år. Hon skulle just fylla tre år när jag och Joakim träffades. 

Hon har naturligtvis betytt mycket för mig och är den stor del av det som känns så jobbigt med skilsmässan. Vart står hon och jag?

Förra veckan skickade jag ett vykort till henne (hon bor hos sin mamma) bara för att låta henne veta att hon alltid har en plats i mitt hjärta och att jag hoppas att vi kommer att kunna ses när hon är här nere hos sin pappa. 

Så i dag dimper då brevet från Matilda ner. I brevet, som var ganska kort, berättar hon att jag alltid kommer att vara en del av hennes familj och att jag alltid kommer att vara hennes extra-mamma. Hon berättade om saker som betytt mycket för henne när hon var liten . Saker som hon och jag gjort. Hon avslutade brevet med att uttrycka sin förhoppning om att vi alltid ska hålla kontakten. 

Där var så mycket värme i brevet. Jag blev så rörd, varm och glad. 

Jag har fått för mig att hon var arg på mig. Att detta var mitt fel. Visst vi mådde dåligt under det året hon bodde hos oss, jag och hennes pappa. Och naturligtvis står hon på sin pappas sida. Det är naturligt. Men detta brevet visar ändå att vi har varann kvar och att vi båda önskar att det ska fortsätta så. Det tog mig ett stort kliv framåt i mitt känslokaos. 

Stolt och glad extramamma❤

Förlåt mina pojkar!

Höga berg och djupa dalar. 

Innan var jag så glad att barnen kom och för att jag fått så fint på balkongen och för att jag haft en bra vecka även utan barnen med underbara vänner.

Nu ledsen för att jag inte får vara tillsammans med barnen alltid och för att allt blev så fel. 

Hur blev det såhär? Vi som var "så bra"? SUCK! 

Tittar på mina grabbs och är så ledsen för att vi gjort detta mot dom. Men nu är där inte längre någon återvändo. Det blir säkert bra så småningom men det är tungt. Som tur är går det lite längre mellan de tunga omgångarna. Det är väl ett gott tecken? Eller? 

Nu ska jag sova mellan grabbsen och i morgon känns säkert allt bättre.

Måste visst fixa

Sitter och tittar igenom min blogg. Ska jag ta tag i detta så får jag ju fixa till den lite. Kan ju inte ha min 40-årstårta på bilden. Det är ju två år gammal den tårtan!! Det värsta är att det var så länge sedan som jag gjorde om min blogg senast så jag minns knappt hur man gör! Om det nu är någon som tittar in så får ni ha överseende med mina försök till förändring. Sidan kanske inte kommer att se riktigt klok ut under ett tag.....Eller så fixar jag det galant! Ni som tittar får se!

Över ytan med dig genast!!

Skilsmässa. Puh! 

Jag är så trött. Jag är så urlakad. Jag känner mig avvisad. Jag känner mig misslyckad. 

Jobbiga saker att bearbeta samtidigt som jag vill att barnen ska ha de bästa av två världar.

Fas 1 acceptera skilsmässan gick bra

Fas 2 leva ihop ett år efter beslutet (inget boende)  gick förhållandevis bra

Fas 3 berätta för barnen gick över all förväntan

Fas 4 flytten, där började det. Barnen fixade det bra. Skolan förundrades över deras nya gnista. Storgrabbens sociala färdigheter stack i väg och han trivs i skolan, jobbar på och umgås (!) Joakims och min relation är bättre än någonsin vid det här laget. 

Så bra att jag börjar sakna honom när vi inte ses. Förvirrad av alla nertryckta känslor som blommade upp när jag under en vecka bodde i "vårt" hus, för att ta hand djuren när han var i Bulgarien, tror jag mig vilja försöka igen.

PANG! Där kom......

Fas 5 Han har börjat dejta!!! 

Vi pratar, vi diskuterar, resonerar, vi skriker, jag gråter, jag mår kass. Han också. Han har inte hängt med i mina känslorsvängar. Det har nog inte jag heller. Han trodde jag var helt över vårt äktenskap. Det trodde jag med. Han gick vidare. Han är över det. Är jag det ?

Han är allvarlig med en tjej. Andra tankar tar form hos mig. Barnen? Huset? Vår vänskap? Mina känslor?

Det snurrar på fort som tusan i knoppen. 

Jag vet inte vad mina känslor är för något! Är det saknad? Och av vad i så fall? Av honom? Av familjelivet? Av tryggheten? Av förlusten av en god vän? Av huset? Av trädgården.

Är det svartsjuka? Är det att jag känner mig ersatt? Är det " bara" en törn för självkänslan? 

JAG BLIR TOKIG!! 

Allt detta hände på en vecka. Veckan innan var jag säker på att jag trivdes med mitt nya liv och att jag inte alls trodde att vi skulle hitta tillbaka. Någonsin. Men det var medan jag fortfarande hade honom inom räckhåll. 

Nu är han utom räckhåll och jag är på väg ner under ytan. Och jag vet inte säkert varför. Kan tänkas att allt gick så bra och flöt på så fint så jag aldrig egentligen bearbetade varsomhelst hände så nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

MEN, så här kan jag inte hålla på. Det blir inte vi igen. Det vet jag nu. Så oavsett vad jag känner så måste jag vidare. Uppåt. Ingen annan väg är tillåten. Jag har två ljuvligt underbara grabbar som är värda en lycklig mamma. 

Hur kommer jag uppåt? Vet inte. Men jag ska testa allt. 

Jag ska dra mig undan honom så mycket som möjligt. Avsluta kompiskänslan för ett tag och bara kontakta honom angående barnen. Vi är inte ovänner så det är inte för det. Det är för att jag ska få distans och få klart för mig hur jag känner. Jag ska varje dag se till att göra något som gör mig glad. Om det så bara är ett glas vin på balkongen eller en extra kram av barnen. Sedan ska det vara den dagens målbild. Uppåt! Jag har massor av underbara vänner och familj som stöttar. Men jag är just nu viktigast för mig. Jag orkar inte fokusera mer på deras relation och bristerna i vår relation. Jag ska fokusera på hur jag vill att det ska vara i framtiden med de redskap och förutsättningar som nu är satta. Fånga dagen. Njut av det lilla. Så kanske jag snart kan njuta av det stora. 

Ödmjuk och upplyst.

Ett tag kände jag mig ensam i detta sammelsurium av känslor med skilsmässan. Bara några få visste och jag kunde inte prata med någon om allt som pågick.
Vi höll tyst om vårt beslut tills jag hade hittat ett boende. Mest för att det inte skulle bli så lång väntan och för att det inte skulle bli för abstrakt för Emil. Det visade sig att det skulle ta lite mer än ett år! Ett långt år! Sedan gick allt på en vecka.

Tillbaka till känslorna. Det var tungt. Jag visar inte så mycket utåt så dom som inte visste kunde inte veta. Men en del som visste frågade i alla fall inte hur det var. Jag vet att jag kan se oberörd ut och se ut som om jag inte alls mår dåligt. Men de som känner mig väl vet när det behövs.

Ödmjuk och upplyst?
Jo jag menar att nu sedan vi slutat att hålla det hemligt så har jag sett vad jag har omkring mig. De finns dom som jag trodde stod mig nära men som visade sig inte stod pall när stormen ven. Men sedan poppade de där andra upp. De där som, sedan vi berättat, har checkat av med mig, stöttat mig. Skickat iväg små uppmuntrande sms eller Facebook-meddelande. Dom som erbjudit sig hjälpa till på bekostnad av annat som dom egentligen skulle gjort. Dom som funnits där utan att jag bett om det. Och utan att jag förväntat mig det. Det är dom jag ska börja samla på. Det är sådana människor som gör mig varm och som gör att jag känner mig lycklig i all olycklighet.

Det finns även dom som funnits där längst med hela vägen. Det är underbara människor. Mina kolleger/ vänner på jobbet som dagligen fått tackla mig i ett år och än är det inte slut misstänker jag. Dom som ställer upp på allt jag behöver utan att jag ens behöver be om det. Det ni gjort och gör för mig är omöjligt att värdera. Ni är starka underbara människor. Såna som man måste samla på. Det finns nära vänner som visst hela tiden och som finns där än. Dom som inte kunnat göra så mycket men som ändå gjort allt. Dom som kollat av med mig hela tiden. Dom som vet hur det är....... Dom som gått igenom detsamma som ödmjukt och med massor av kärlek inte låtit mig glömma att ni finns där ute för mig.
Jag vet att jag är en svår vän att stötta eftersom jag stänger av det som händer när det behövs. Men ni som ändå funnits där och sett att jag behövde er. Det är ni som är mitt livselixir. Det är er jag för alltid ska ha i mitt samlingsskrin längst in i mitt hjärta.

Det är er jag ska fokusera på. Inte på dom som jag trodde fanns men som inte finns. Den besvikelsen och ledsamheten tänker jag inte fokusera på. Men ni ska veta att en dag då ni behöver mig så ska jag ändå finnas där för er. För den personen har ni andra gjort att jag vill vara.

Jag vill också skänka en stor och varm kram till min mamma och pappa dom har gjort ALLT som står i deras makt för mig och pojkarna och även för Joakim. Ni är värda guld. Utan er hade inget fungerat. Ni hör naturligtvis till den skaran av personer som jag skrev om tidigare som funnits med hela tiden. Men jag vill ändå att ni speciellt ska veta att jag värderar er högt och med massor av kärlek. För jag att vet att du, mamma, inte ser det bra du gör. Så jag misstänker att du inte ens tänkte på dig själv i den texten. Också därför vill jag nämna er speciellt. Så ni förstår att ni också tillhör dom som ska förvaras i mitt skrin.

Med varmt hjärta, lite rädsla, oro, spänning och förväntan så ska jag nu börja lasta ut lådor i bilen. Idag går flyttlasset. Idag är första dagen på resten av mitt liv.

Märkligt dygn.

Allt verkar vara knas. Barnen är sjuka. Jag är trött. Min nya lägenhet känns som en ångestlägenhet. På väg till IKEA igår så kör jag in i baken på framförvarande bil. Sakta vid start vid rödsljus. Kranen går sönder. Hyresvärden börjar diskutera saker som inte är något att diskutera. Det är bara en vecka till flytt och jag har inte börjar packa och ännu inte börjat leta bil. SUCK!
Men plötsligt händer det........
Gick upp i lägenheten och ångesten släppte. Jag älskar lägenheten. Den jag körde på igår hittade inga märken på sin bil. Resten kändes bara mindre tungt efter att jag hittade en flaska rose i kylen. Två glas vin sätter saker i sköna perspektiv.
Trevlig helg.

Nu rullar det på!

Oj vad det händer nu!
Spännande och läskigt, bra och dåligt, ger energi och dränerar energi.

Jag har fått nycklarna till lägenheten som är totalt nyrenoverad med en del missar som hyresvärden lovat att fixa till inom det snaraste. Så nu börjar flytten så smått. Har flyttat dit lite grejer. Packar och kör iväg efterhand. Den 16:e går det slutgiltiga lasset. Det är då jag ska börja bo där. Det är då det börjar. Jag är lite rädd. Jag kommer säkert att klara det. Det är inte det! Jag vet liksom inte vad jag ska vänta mig. Vad kommer att hända med killarna när det väl är "på riktigt"? Hur kommer hunden att fixa att jag jobbar? Hoppas att han inte skäller och stör grannar. Hur kommer jag att må när killarna är hos sin pappa? Blir jag effektiv eller passiv? Hur kommer det att vara att bo i lägenhet efter 10 år i hus med stor trädgård och inga grannar som låter? Känslorna är lite upp och ner. Ena stunden längtar jag tills det är den 16:e, andra stunden vill jag bara låtsas att det inte finns allt detta.

Det händer också mycket på hundfronten. Han börjar bli stor och stark. Han är rolig att jobba med och han börjar kunna gå ut på små promenader. Det är så himla kul (och superjobbigt) med valp.

På jobbet händer det också. Jag fick jobbet som arbetslagledare tillsammans med tre andra på vår förskola. Det kommer att bli en utmaning! En kul utmaning. På måndag påbörjar jag utbildningen till det och tjänsten kommer att starta på allvar till hösten( även om vi verkligen redan har kört igång med ledningsmöte och pedagogiska diskussioner och utvärderingar). Då ska vi vara utbildade och klara, få nedsättning i avdelningstjänsten och ett litet lönetillskott. Jag är den enda barnskötaren som fick jobbet. Så jag känner att jag måste upp till bevis. Kriterierna var att man skulle vara förskollärare. Jag har i min ansökan till tjänsten lovat att börja läsa till förskollärare snarast. Kom inte in denna terminen.   Min ansökan och finanserna från jobbet blev inte klara i tillräcklig tid för att min ansökan ens skulle hinna behandlas. Men till våren 2014 kör jag igång med distansutbildning.

Barnen, ja allt det som händer med deras föräldrar är ju en utmaning för dom och då även för mig.
Emil har det tufft i skolan nu. Inte med klasskamraterna men med skolarbetet. Han har kunnat flyta på ganska bra innan men nu har han fått massor av riktad resurshjälp vilket ju blir mer intensivt. Så han är trött, irriterad och har börjat upptäcka att han inte hänger med riktigt. Det är sådant som han tidigare inte brytt sig om alls. Han ifrågasätter sig själv och tycker inte att han duger till något alls. Han säger själv att han trodde att han kunde få slippa en massa bara för att han har AS. men så är de ju inte har han konstaterat nu när han får hjälpen han behöver. Han kan inte glida och det gör naturligtvis honom väldigt, väldigt trött. Det samtidigt som han fått ny mentor och ämneslärare. Att sen mentorn verkar ha stenkoll på Emils behov av upplägg och struktur gör ju också att han inte kan glida.
Allt detta är bra i längden men det är just nu en VÄLDIGT stor och energikrävande förändring för Emil. Det tär på honom.......och på oss. Men det kommer snart att bli bra hoppas jag.

Kasper? Ja han visar inte mycket alls. Han kör på som vanligt. Han säger inget och tycker bara att allt nog kommer att bli bra. Det oroar mig också naturligtvis. Gäller att ha ett extra öga på honom också. För någon reaktion är ju att förvänta. Min lille stålman. Han reder ut allt inuti säger han. Så blir det bra. Precis som sin mamma. Men jag har koll på honom, jag pratar med honom och försöker kolla av om allt är okej. Det verkar vara det(konstigt nog). Men mamma-ögat är inkopplat <3 p="">
Jag säger som Timbuktu: - Det löser sig, det gör det alltid.

Kappes dag

Idag har vi firat Kaspers nioårsdag med pompa och ståt. Vi dubblade. Kalas för kompisarna på eftermiddagen och för släkten på kvällen. Födelsedagsgrisen hade bestämt menyerna. För kompisarna blev det enkelt. Man skulle äta fort för att kunna köra på TVspelsturneringen. Så: korv med bröd och glasstrutar och avslutningsvis godispåsar. Släkten om fick kycklingfilé med ris och curry. Till fikat blev det glass, strössel och chokladsås. Därefter en massa snacks. Em intensiv med underbar dag. Stort ta k till alla som firat min älskade,älskade unge. Han snusar sött bredvid mig bär i sängen. Dom blir aldrig riktigt stora. Dom är som små goa bebisar när dom sover❤
Bilderna är från morgonpaketet i onsdags och fruktfatet som han hade med till skolan.

1 februari 2013-en milstolpe

Idag är dagen då jag har en egen lägenhet. Som är bara min. Det var länge sedan jag bodde själv. Närmare bestämt 15 år sedan. Nu är jag där igen, men ändå så långt därifrån. Mitt liv är mer fyllt nu. Jag är ensam vuxen i mitt nya hem men jag har ju två underbara söner som jag ska dela min lägenhet, min vardag och mitt liv med. Jag har också en liten valp som ska ha en egen plats i mitt och vårt liv. Mina barns pappa kommer alltid att vara en del av min familj. Han är ju för alltid knuten till mig genom pojkarna. För en del kan det kännas jobbigt men för mig och förhoppningsvis för honom så känns det som en tillgång, ett stöd och någon man i framtiden kan dela killarnas framsteg i livet med. Jag hoppas att när dagen kommer då dom bildar egna familjer, ska vi även då kunna glädjas tillsammans. Som vänner.
Jag är rik!
.........och rädd!
Hur tar barnen det när det väl gäller? När dom väl ska vara ifrån en förälde. Klarar Joakim och jag att bibehålla vänskapen? Kan jag släppa taget om allt jag tagit på mig? Tar Jocke över det jag i så fall släpper?
Blir det bra med min hyperaktiva hund? Kommer han att fixa lägenheten. Kommer han att fixa att vara själv när jag jobbar. Fixar killarna att ta hand om honom innan jag kommer hem?

Jag kan glädja mig åt att oavsett hur jag känner eller hur det blir så har jag underbara vänner runt mig som stöttar, lyssnar och hejar på!
Ett extra stort hjärta och en extra kram vill jag skicka till Petra, Susanne och Anette som hela tiden stoppar upp och checkar av hur jag mår och som villkorslöst erbjuder sig att hjälpa och som bara ställer upp utan frågor när jag behöver röra till saker. ❤
Jag har ett gäng tjejer till i Leva Livet som inte ska glömmas bort. Små heja-sms skickas ibland och förståelse är det gott om. Vi har många av oss mycket omkring oss. Men vi stöttar så mycket vi kan och orkar.

Som en boll kommer jag tillbaks (dålig och långsam studs bara)

Funderar på att ta upp min blogg. Det händer så mycket i mitt liv just nu. Massor att skriva om men facebook känns inte som det forum som jag väljer till att ösa ur mig.

Satt och tittade på min profil och presentation!!

Jösses vad det har hänt saker sedan dess.
Vet knappt vart jag ska börja.
En del stämmer fortfarande i profilen men inte mycket i profilen.

• Jag är fortfarande mamma till två underbaringar. Stora underbaringar är dom nu.
• Sedan står det att jag får en dos tjejsnack av min mans under bara 15 åriga dotter ibland. Hmm en del fel där. Hon är 17 år, jag träffar henne sällan och min man, ja han är nu min ex-man :(
• Killarna bråkar och leker i en salig röra fortfarande. 
• Korkeken har bytts ut mot blått ljus och killen med 24-7 tempo har lugnat sig mycket.
• Asperger har storkillen fortfarande såklart. Vi har blivit både klokare och oklokare på den fronten. Svårt med pubertet och AS.
• Deltidsarbete?? Nej här jobbas det heltid och lite till...... Har nyss fått tjänst som arbetslagledare på jobbet och ska snart påbörja utbildning. Spännande!
• Påta i trädgården gillade jag visst :D Det gick över som tur är för nu flyttar jag snart till lägenhet igen och återgår till balkonglådorna som jag var uppväxt med. 
• Mitt motto är numera................. ja det får jag fundera på( även om jag fortfarande tycker att städning är slöseri med tid). Det och en ny beskrivning av mig och mitt liv. 

På återseende hörrni!

• Oj, glömde skriva att jag numera kan titulera mig matte också. Har en "liten" valp här hemma som är 14 veckor. 

Marsch pannkaka i säng med mig. I morgon ska det sjungas för minstingen som blir hela 9 år!