Nu rullar det på!

Oj vad det händer nu!
Spännande och läskigt, bra och dåligt, ger energi och dränerar energi.

Jag har fått nycklarna till lägenheten som är totalt nyrenoverad med en del missar som hyresvärden lovat att fixa till inom det snaraste. Så nu börjar flytten så smått. Har flyttat dit lite grejer. Packar och kör iväg efterhand. Den 16:e går det slutgiltiga lasset. Det är då jag ska börja bo där. Det är då det börjar. Jag är lite rädd. Jag kommer säkert att klara det. Det är inte det! Jag vet liksom inte vad jag ska vänta mig. Vad kommer att hända med killarna när det väl är "på riktigt"? Hur kommer hunden att fixa att jag jobbar? Hoppas att han inte skäller och stör grannar. Hur kommer jag att må när killarna är hos sin pappa? Blir jag effektiv eller passiv? Hur kommer det att vara att bo i lägenhet efter 10 år i hus med stor trädgård och inga grannar som låter? Känslorna är lite upp och ner. Ena stunden längtar jag tills det är den 16:e, andra stunden vill jag bara låtsas att det inte finns allt detta.

Det händer också mycket på hundfronten. Han börjar bli stor och stark. Han är rolig att jobba med och han börjar kunna gå ut på små promenader. Det är så himla kul (och superjobbigt) med valp.

På jobbet händer det också. Jag fick jobbet som arbetslagledare tillsammans med tre andra på vår förskola. Det kommer att bli en utmaning! En kul utmaning. På måndag påbörjar jag utbildningen till det och tjänsten kommer att starta på allvar till hösten( även om vi verkligen redan har kört igång med ledningsmöte och pedagogiska diskussioner och utvärderingar). Då ska vi vara utbildade och klara, få nedsättning i avdelningstjänsten och ett litet lönetillskott. Jag är den enda barnskötaren som fick jobbet. Så jag känner att jag måste upp till bevis. Kriterierna var att man skulle vara förskollärare. Jag har i min ansökan till tjänsten lovat att börja läsa till förskollärare snarast. Kom inte in denna terminen.   Min ansökan och finanserna från jobbet blev inte klara i tillräcklig tid för att min ansökan ens skulle hinna behandlas. Men till våren 2014 kör jag igång med distansutbildning.

Barnen, ja allt det som händer med deras föräldrar är ju en utmaning för dom och då även för mig.
Emil har det tufft i skolan nu. Inte med klasskamraterna men med skolarbetet. Han har kunnat flyta på ganska bra innan men nu har han fått massor av riktad resurshjälp vilket ju blir mer intensivt. Så han är trött, irriterad och har börjat upptäcka att han inte hänger med riktigt. Det är sådant som han tidigare inte brytt sig om alls. Han ifrågasätter sig själv och tycker inte att han duger till något alls. Han säger själv att han trodde att han kunde få slippa en massa bara för att han har AS. men så är de ju inte har han konstaterat nu när han får hjälpen han behöver. Han kan inte glida och det gör naturligtvis honom väldigt, väldigt trött. Det samtidigt som han fått ny mentor och ämneslärare. Att sen mentorn verkar ha stenkoll på Emils behov av upplägg och struktur gör ju också att han inte kan glida.
Allt detta är bra i längden men det är just nu en VÄLDIGT stor och energikrävande förändring för Emil. Det tär på honom.......och på oss. Men det kommer snart att bli bra hoppas jag.

Kasper? Ja han visar inte mycket alls. Han kör på som vanligt. Han säger inget och tycker bara att allt nog kommer att bli bra. Det oroar mig också naturligtvis. Gäller att ha ett extra öga på honom också. För någon reaktion är ju att förvänta. Min lille stålman. Han reder ut allt inuti säger han. Så blir det bra. Precis som sin mamma. Men jag har koll på honom, jag pratar med honom och försöker kolla av om allt är okej. Det verkar vara det(konstigt nog). Men mamma-ögat är inkopplat <3 p="">
Jag säger som Timbuktu: - Det löser sig, det gör det alltid.