Jag sörjer!

Fy fasen vad humöret dalar och jag blir ostabil nu när jag vet att barnen ska åka till sin pappa i morgon.

Ledsen för allt som hänt och för att min framtid inte blev den som jag tänkt. 

Det är inte deras pappa som person som jag saknar. 

Det är tanken om framtiden. Det blev inte så att vi med våra skrynkliga händer skulle sitta hand i hand när vi blev 85 år gamla och titta på våra barnbarnsbarn och minnas hur våra barn var.  

Det är KÄNSLAN av det som aldrig blev. 

Våra barn ska aldrig komma hem till mamma och pappa och veta att huset är som det var när dom var små. Dom ska hem till mamma eller pappa. Våra barnbarn ska inte komma hem till farmor och farfar och leka i sina föräldrars gamla rum. Dom ska till farmor eller farfar. 

Känslan av det som inte blev. Sorgen över att inget blir som man tänkt sig. Att det inte gick. Att vi inte kunde. 

Men vi kunde inte. Vi kommer inte heller att kunna längre fram. För mycket vatten har runnit under broarna. För mycket har hänt. Det kan inte bli vi. Ingen av oss vill det. Så det är inte honom  jag saknar. Jag sörjer något som dog med skilsmässan. 

Ja så är det nog. Jag sörjer.

Men det blir bättre. Det är längre mellan dipparna. Jag är mer glad än ledsen nu. Så det ska nog bli bra till slut.

Det är jobbigt att åka till huset. Att se "mitt" hus med "mina" saker och en annan person lever i det. Jag sörjer mitt hus.

I morgon ska jag lämna pojkarna hos deras pappa. I huset. Det blir tufft men det ska gå. 

Heja mig!!

Kontrollfreak med noll koll

Lev er in den här känslan! Blir så trött på mig.

Efter en lång dag på Legoland med barnen och mina föräldrar så är vi hemma i vårt lilla hem vid ca tio tiden på kvällen. Ordentligt trötta. Jag har kämpat som en tok för att hålla barnen vakna så vi kunde somna riktigt gott när vi kom hem. Vi somnade som stockar alla tre. Fast innan det fick jag tyvärr ställa klockan på 06.00 eftersom jag skulle upp och vara på handkirurgen klockan 8.00 .

Flera gånger under dagen säger jag - Å vad jag önskar att jag kunde sova ut i morgon och att jag sedan kunde gå omkring och bara mysa och fisa sedan resten av dagen. (Det har varit väldans ont om sömn i veckan) Nåja, jag får sova på fredag istället. 

Idag på morgonen ringer då klockan och jag är milt sagt medvetslös. Somnar om lite och far sedan upp som skjuten ur en kanon för nu börjar det bli bråttom. Sätter på kaffe och börjar klä på mig. Kommer på någonstans mellan shorts och tröja att jag inte får glömma lappen som ska med dit. 

Drar ner den från kylen och skummar snabbt igenom den. Var det något som skulle fyllas i? 

Men vad tusan står det?????? Du är välkommen FREDAGEN DEN 26/7!!!!!!!

Fredag?? Men det är väl torsdag idag?? Kollar min kalender i iphonen. Jo det är torsdag. Varför har jag skrivit in besöket på torsdagen i kalendern??? Kollar igen. Det har jag inte. Det står precis som det ska på fredagen.

Grrrrrrr, jag har tagit fel på dag. Samtidigt som jag känner mig tacksam att jag skummade igenom lappen innan jag körde så blir jag så irriterad för att jag kunde ju ha fått sova ut som jag så väl behöver. 

Nej, nu blir det istället till att ställa klockan igen i morgon. SUCK. 

gå och lägga mig igen? Nej, tyvärr så funkar jag inte. Har jag väl vaknat så kan jag inte somna igen. 

Det positiva? Ja jag kan ju gå omkring och mysa och fisa hela dagen innan kvällens Robert Wells spelning på Granebacken. Och det väl bra ........antar jag :)

Ett handskrivet brev!

Idag när jag varit och tränat och barnen sovit så länge som dom bara kan så åt vi en sen frukost. När vi sitter där och myser så hör ju posten dimper ner i brevlådan. 

Reklam, räkningar och ett brev adresserat till mig. Handskrivet. Alltid spännande. 

Det var ett brev som rörde mig till tårar. Det var ett brev från Matilda, Joakims 18 åriga dotter. 

Hon och jag har varit i varandras liv i femton år. Hon skulle just fylla tre år när jag och Joakim träffades. 

Hon har naturligtvis betytt mycket för mig och är den stor del av det som känns så jobbigt med skilsmässan. Vart står hon och jag?

Förra veckan skickade jag ett vykort till henne (hon bor hos sin mamma) bara för att låta henne veta att hon alltid har en plats i mitt hjärta och att jag hoppas att vi kommer att kunna ses när hon är här nere hos sin pappa. 

Så i dag dimper då brevet från Matilda ner. I brevet, som var ganska kort, berättar hon att jag alltid kommer att vara en del av hennes familj och att jag alltid kommer att vara hennes extra-mamma. Hon berättade om saker som betytt mycket för henne när hon var liten . Saker som hon och jag gjort. Hon avslutade brevet med att uttrycka sin förhoppning om att vi alltid ska hålla kontakten. 

Där var så mycket värme i brevet. Jag blev så rörd, varm och glad. 

Jag har fått för mig att hon var arg på mig. Att detta var mitt fel. Visst vi mådde dåligt under det året hon bodde hos oss, jag och hennes pappa. Och naturligtvis står hon på sin pappas sida. Det är naturligt. Men detta brevet visar ändå att vi har varann kvar och att vi båda önskar att det ska fortsätta så. Det tog mig ett stort kliv framåt i mitt känslokaos. 

Stolt och glad extramamma❤

Förlåt mina pojkar!

Höga berg och djupa dalar. 

Innan var jag så glad att barnen kom och för att jag fått så fint på balkongen och för att jag haft en bra vecka även utan barnen med underbara vänner.

Nu ledsen för att jag inte får vara tillsammans med barnen alltid och för att allt blev så fel. 

Hur blev det såhär? Vi som var "så bra"? SUCK! 

Tittar på mina grabbs och är så ledsen för att vi gjort detta mot dom. Men nu är där inte längre någon återvändo. Det blir säkert bra så småningom men det är tungt. Som tur är går det lite längre mellan de tunga omgångarna. Det är väl ett gott tecken? Eller? 

Nu ska jag sova mellan grabbsen och i morgon känns säkert allt bättre.