Idag är dagen då jag har en egen lägenhet. Som är bara min. Det var länge sedan jag bodde själv. Närmare bestämt 15 år sedan. Nu är jag där igen, men ändå så långt därifrån. Mitt liv är mer fyllt nu. Jag är ensam vuxen i mitt nya hem men jag har ju två underbara söner som jag ska dela min lägenhet, min vardag och mitt liv med. Jag har också en liten valp som ska ha en egen plats i mitt och vårt liv. Mina barns pappa kommer alltid att vara en del av min familj. Han är ju för alltid knuten till mig genom pojkarna. För en del kan det kännas jobbigt men för mig och förhoppningsvis för honom så känns det som en tillgång, ett stöd och någon man i framtiden kan dela killarnas framsteg i livet med. Jag hoppas att när dagen kommer då dom bildar egna familjer, ska vi även då kunna glädjas tillsammans. Som vänner.
Jag är rik!
.........och rädd!
Hur tar barnen det när det väl gäller? När dom väl ska vara ifrån en förälde. Klarar Joakim och jag att bibehålla vänskapen? Kan jag släppa taget om allt jag tagit på mig? Tar Jocke över det jag i så fall släpper?
Blir det bra med min hyperaktiva hund? Kommer han att fixa lägenheten. Kommer han att fixa att vara själv när jag jobbar. Fixar killarna att ta hand om honom innan jag kommer hem?
Jag kan glädja mig åt att oavsett hur jag känner eller hur det blir så har jag underbara vänner runt mig som stöttar, lyssnar och hejar på!
Ett extra stort hjärta och en extra kram vill jag skicka till Petra, Susanne och Anette som hela tiden stoppar upp och checkar av hur jag mår och som villkorslöst erbjuder sig att hjälpa och som bara ställer upp utan frågor när jag behöver röra till saker. ❤
Jag har ett gäng tjejer till i Leva Livet som inte ska glömmas bort. Små heja-sms skickas ibland och förståelse är det gott om. Vi har många av oss mycket omkring oss. Men vi stöttar så mycket vi kan och orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar