lördag 16 februari 2013

Ödmjuk och upplyst.

Ett tag kände jag mig ensam i detta sammelsurium av känslor med skilsmässan. Bara några få visste och jag kunde inte prata med någon om allt som pågick.
Vi höll tyst om vårt beslut tills jag hade hittat ett boende. Mest för att det inte skulle bli så lång väntan och för att det inte skulle bli för abstrakt för Emil. Det visade sig att det skulle ta lite mer än ett år! Ett långt år! Sedan gick allt på en vecka.

Tillbaka till känslorna. Det var tungt. Jag visar inte så mycket utåt så dom som inte visste kunde inte veta. Men en del som visste frågade i alla fall inte hur det var. Jag vet att jag kan se oberörd ut och se ut som om jag inte alls mår dåligt. Men de som känner mig väl vet när det behövs.

Ödmjuk och upplyst?
Jo jag menar att nu sedan vi slutat att hålla det hemligt så har jag sett vad jag har omkring mig. De finns dom som jag trodde stod mig nära men som visade sig inte stod pall när stormen ven. Men sedan poppade de där andra upp. De där som, sedan vi berättat, har checkat av med mig, stöttat mig. Skickat iväg små uppmuntrande sms eller Facebook-meddelande. Dom som erbjudit sig hjälpa till på bekostnad av annat som dom egentligen skulle gjort. Dom som funnits där utan att jag bett om det. Och utan att jag förväntat mig det. Det är dom jag ska börja samla på. Det är sådana människor som gör mig varm och som gör att jag känner mig lycklig i all olycklighet.

Det finns även dom som funnits där längst med hela vägen. Det är underbara människor. Mina kolleger/ vänner på jobbet som dagligen fått tackla mig i ett år och än är det inte slut misstänker jag. Dom som ställer upp på allt jag behöver utan att jag ens behöver be om det. Det ni gjort och gör för mig är omöjligt att värdera. Ni är starka underbara människor. Såna som man måste samla på. Det finns nära vänner som visst hela tiden och som finns där än. Dom som inte kunnat göra så mycket men som ändå gjort allt. Dom som kollat av med mig hela tiden. Dom som vet hur det är....... Dom som gått igenom detsamma som ödmjukt och med massor av kärlek inte låtit mig glömma att ni finns där ute för mig.
Jag vet att jag är en svår vän att stötta eftersom jag stänger av det som händer när det behövs. Men ni som ändå funnits där och sett att jag behövde er. Det är ni som är mitt livselixir. Det är er jag för alltid ska ha i mitt samlingsskrin längst in i mitt hjärta.

Det är er jag ska fokusera på. Inte på dom som jag trodde fanns men som inte finns. Den besvikelsen och ledsamheten tänker jag inte fokusera på. Men ni ska veta att en dag då ni behöver mig så ska jag ändå finnas där för er. För den personen har ni andra gjort att jag vill vara.

Jag vill också skänka en stor och varm kram till min mamma och pappa dom har gjort ALLT som står i deras makt för mig och pojkarna och även för Joakim. Ni är värda guld. Utan er hade inget fungerat. Ni hör naturligtvis till den skaran av personer som jag skrev om tidigare som funnits med hela tiden. Men jag vill ändå att ni speciellt ska veta att jag värderar er högt och med massor av kärlek. För jag att vet att du, mamma, inte ser det bra du gör. Så jag misstänker att du inte ens tänkte på dig själv i den texten. Också därför vill jag nämna er speciellt. Så ni förstår att ni också tillhör dom som ska förvaras i mitt skrin.

Med varmt hjärta, lite rädsla, oro, spänning och förväntan så ska jag nu börja lasta ut lådor i bilen. Idag går flyttlasset. Idag är första dagen på resten av mitt liv.

4 kommentarer:

Unknown sa...

Nöden prövar vännen sägs det ju. All lycka till i framtiden. Stor kram. Nina

Unknown sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jeanette sa...

Fina ord, Petra :-) All lycka till er. Kram Jeanette

Anonym sa...

Underbara ord, hoppas dina vänner kan ta dem till sig. Lycka till med ditt nya liv. Kramar till dig och de dina Lena