måndag 8 juli 2013

Över ytan med dig genast!!

Skilsmässa. Puh! 
Jag är så trött. Jag är så urlakad. Jag känner mig avvisad. Jag känner mig misslyckad. 
Jobbiga saker att bearbeta samtidigt som jag vill att barnen ska ha de bästa av två världar.

Fas 1 acceptera skilsmässan gick bra
Fas 2 leva ihop ett år efter beslutet (inget boende)  gick förhållandevis bra
Fas 3 berätta för barnen gick över all förväntan
Fas 4 flytten, där började det. Barnen fixade det bra. Skolan förundrades över deras nya gnista. Storgrabbens sociala färdigheter stack i väg och han trivs i skolan, jobbar på och umgås (!) Joakims och min relation är bättre än någonsin vid det här laget. 
Så bra att jag börjar sakna honom när vi inte ses. Förvirrad av alla nertryckta känslor som blommade upp när jag under en vecka bodde i "vårt" hus, för att ta hand djuren när han var i Bulgarien, tror jag mig vilja försöka igen.
PANG! Där kom......
Fas 5 Han har börjat dejta!!! 
Vi pratar, vi diskuterar, resonerar, vi skriker, jag gråter, jag mår kass. Han också. Han har inte hängt med i mina känslorsvängar. Det har nog inte jag heller. Han trodde jag var helt över vårt äktenskap. Det trodde jag med. Han gick vidare. Han är över det. Är jag det ?
Han är allvarlig med en tjej. Andra tankar tar form hos mig. Barnen? Huset? Vår vänskap? Mina känslor?
Det snurrar på fort som tusan i knoppen. 
Jag vet inte vad mina känslor är för något! Är det saknad? Och av vad i så fall? Av honom? Av familjelivet? Av tryggheten? Av förlusten av en god vän? Av huset? Av trädgården.
Är det svartsjuka? Är det att jag känner mig ersatt? Är det " bara" en törn för självkänslan? 
JAG BLIR TOKIG!! 
Allt detta hände på en vecka. Veckan innan var jag säker på att jag trivdes med mitt nya liv och att jag inte alls trodde att vi skulle hitta tillbaka. Någonsin. Men det var medan jag fortfarande hade honom inom räckhåll. 
Nu är han utom räckhåll och jag är på väg ner under ytan. Och jag vet inte säkert varför. Kan tänkas att allt gick så bra och flöt på så fint så jag aldrig egentligen bearbetade varsomhelst hände så nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

MEN, så här kan jag inte hålla på. Det blir inte vi igen. Det vet jag nu. Så oavsett vad jag känner så måste jag vidare. Uppåt. Ingen annan väg är tillåten. Jag har två ljuvligt underbara grabbar som är värda en lycklig mamma. 
Hur kommer jag uppåt? Vet inte. Men jag ska testa allt. 
Jag ska dra mig undan honom så mycket som möjligt. Avsluta kompiskänslan för ett tag och bara kontakta honom angående barnen. Vi är inte ovänner så det är inte för det. Det är för att jag ska få distans och få klart för mig hur jag känner. Jag ska varje dag se till att göra något som gör mig glad. Om det så bara är ett glas vin på balkongen eller en extra kram av barnen. Sedan ska det vara den dagens målbild. Uppåt! Jag har massor av underbara vänner och familj som stöttar. Men jag är just nu viktigast för mig. Jag orkar inte fokusera mer på deras relation och bristerna i vår relation. Jag ska fokusera på hur jag vill att det ska vara i framtiden med de redskap och förutsättningar som nu är satta. Fånga dagen. Njut av det lilla. Så kanske jag snart kan njuta av det stora. 

1 kommentar:

Anonym sa...

Fungerar?