onsdag 1 december 2010

Tårar på min kind

Tårarna som rann på mina kinder på väg hem från sönernas skola idag var glädjetårar. Ja och mest troligt en massa förlösande tårar!!
Fick för snart två veckor sedan reda på att skolan anställt en elevassistent till min store son (som har Aspergers). Lyckan var fullkomlig och förhoppningarna stora. Dom har anställt en man som vi i ett tidigt skede lärde oss att gilla. Han har varit timvikarie på skolbussarna och följt med Emil på två utflykter tidigare. Vi som kan vår son utan och innan kände redan då vilken kontakt dom fick! Makalöst! Något som även hans mentor kunde intyga.
Många intervjuer har dom haft i skolan med utbildade pedagoger. Tills en dag då denna mannen återigen "timmade" och man då kommer på att , herregud varför har vi inte tänkt på honom?!?!
Sagt och gjort efter lite resonerande med oss så kom då samtalet förförra fredagen av en smått euforisk biträdande rektor med orden. -Jag vill vara först att berätta eftersom du kommer att bli så glad! Vi har anställt K!!!!! Han börjar på måndag!!!
Och JA vi blev verkligen glada!
För att göra en lång historia kort, Emil har redan uppvisat en förändring i sitt humör. Bara av vetskapen och tryggheten i att ha K hos sig.
Idag var det då dags för ett möte med K. En timme avsatt till det slutade i tre timmars mycket, mycket givande samtal. En man med mer förnuftiga och goa åsikter får man leta efter. Han har verkligen hjärtat på rätt ställe. Han är så engagerad. (Han har sedan förra måndagen redan plöjt igenom tre böcker om AS) Han berättade så mycket om sitt liv och om sina ambitioner. Vi pratade massor. Inget jag sa ändrade hans inställning. Han VILL verkligen jobba med vår son. Han har tom gått ner i lön för denna tjänsten. Det bevisar ju att han inte gör detta enbart för lönechecken. De ord som värmde in i hjärteroten var: -Om jag FÅR fortsätta så VILL jag verkligen det sålänge det behövs. Jag känner liksom att om vi fortsätter att knyta an som vi gör så har jag nog en vän för livet. Tänk att han kan tänka sig att se vår son som en i hans liv.
Tänk att han kom i vägen för oss (och blev uppfångad)
Jag är så glad! Finns så mycket jag vill beskriva men då får jag hålla på hela kvällen och det går ju inte för nu är det dags för adventskalendern på TV.

3 kommentarer:

petra sa...

Åh, vad jag är glad för Emils skull, ja er också såklart, denna man är fantastisk. Jag är så glad att don bestämde sig för honom!! Dessutom en bättre vän kan man nog inte få!

Therese sa...

Åh, nu lipar jag igen :)
Så skönt dels för er, men framförallt för Emil!
Så himla skönt att det äntligen har löst sig därute!

♥ Lenaeff ♥ sa...

Åh vilken härlig känsla det måste vara, och vilken lycka att "springa" på en sådan tillgång som verkligen vill jobba med detta. Glädjs (stavas det så?) verkligen med dig/er :-)
Glädjekramar...Lena