Jag menar det måste vara nåt allvarligt fel i nån process i hjärnan när man står framför spegeln och tittar och tänker att nu har jag slagit rekord. Så här fet har jag aldrig varit! Jag är ju liksom fyrkantig!! Det är ju hysteriskt, det är fult, det är tungt och det är i allra högsta grad ohälsosamt. Jag menar jag vill ju att mina barnbarn ska ha en farmor så jag kan ju inte dö en för tidig död i någon fetm a-relaterad sjukdom. Jag tänker att det måste få ett slut! Dettta tänker jag samtidigt som jag öppnar kylen och tar ett stort choklad som jag har för avsikt att smaska på till kaffet! Jag menar var tusan är självinsikten och diciplinen? Vad tror jag? Att det ska lösa sig av sig själv? Att det ska bli bättre sen? Att jag ska kunna fortsätta lite till och sen ska jag ta tag i det? Sen efter att Jocke fyllt år, eller efter skolavslutningsmyset, eller sen efter midsommar, eller vad tusan man kan ju inte banta på semestern? Nä det är bättre att vänta! Eller? På vad!?!? På att jag ska gå upp tio kilo till ? Nä fy tusan, inte ens efter att jag skrivit det känns det som om jag kommer att ta tag i det! Vad ska jag göra? Jag orkar inte räkna points eller GI:a . Alla dessa jädra metoder. Eller ja äsch vad tusan jag vet ju egentligen vad jag gör för fel. Tror det hade hjälpt att skära ner allt jag äter med 50%, minst. Äta bara tills jag inte är hungrig längre och skita i sörsaker. Låter lätt eller hur! Så varför inte? För att jag suger!!!!!
