Vad tusan skulle den i vårt liv att göra?
Nu är jag så slut i rutan så jag snart tippar över.........
Då är det ändå inte jag som Aspergers och som får gå och dras med allt vad det innebär hela dagarna.
Morgonen idag var inte rolig. Skolbussen kom och det blev huggsexa om platserna som vanligt. Det blev för jobbigt för Emil som ju inte riktigt fixar sånt ostrukturerat strul. Det blev en plats ledig längst bak och han fick ett storbryt. Skrek och grät och ville inte sitta där. Det fanns ingen annan plats och jag"tvingade" honom att sitta där för att bussen skulle komma iväg och för att de andra barnen inte skulle behöva ändra om för hans skull....igen. Han var så arg när de körde och han tittade argt och ledset ut genom fönstret. Nåja, tänkte jag , han måste ju möta motgångar också. Då ringer mobilen och han pratar med mig och då visar det sig att pojken brevid honom brukar retas och knuffa honom i skolan. HONOM HAR JAG TVINGAT HONOM ATT SITTA BREVID I BUSSEN. Klart han var hysterisk.
Så tänker jag på Kasper som sitter där på raden framför med sina kompisar och lyssnar på detta liv och säkert skäms eller iaf tycker att det är jobbigt att det är hans bror som är så här.Hinner knappt ens att säga hejdå till honom. Min lille snutt, vad får du utstå?
Varför i helvete finns det inga Aspergerskolor?? Han mår ju inte bra i skolan!!!
Kasper tycker det är jobbigt, för han skäms när Emil har utbrott och han blir ledsen när andra inte alltid är så snälla mot Emil. Han känner att han MÅSTE leka med Emil för att Emil är ensam. Tungt ok för en 6 åring. Han förstår inte riktigt att hans bror gillar att vara ensam och inte har nåt behov av socialt umgänge direkt!
Jag älskar mina underbara ungar, både med och utan Aspergers. VERKLIGEN MASSOR!
Men just nu sitter jag här med tårar på kinderna och bara HATAR Aspergers jävla syndrom.
Fast jag inte borde.
För Émil utan Aspergers hade inte varit vår Emil och jag älskar honom precis som han är.